Ultramarin zinkvitt ljusockra

Eva Runefelt

Ultramarine zink white pale ochre

Eva Runefelt

Vatten­speglingar förstärker en lustfylld förvillelse – linjerna, kvist­formationerna är vatten­spejare på undan­glidande. Är det vatten som förvränger världen? Är det tanke­kollage som förvildar uppfattnings­förmågan? Ja och ja och de är tvillingar. Prövar kronan som rot, singlar slant om vad som är stigande och fallande, bestämmer att det saknar betydelse. Kropp stödjer sig på dröm – människa lutar sig mot sina föreställningar.

Reflections on Water embodies a pleasant chimera – the lines, the arrangement of branches, are evasive water scouts. Is this water distorting the world? Are these mind collages bewildering our perceptions? Yes, and yes, and they are twins. Trying the crown as roots, tossing a coin about what is rising and falling, deciding that it is irrelevant. Body supports itself on dream – man leans on his notions.

Maria Hall är en konstnär vars verk driver upp en värld inför ens ögon som vore den ett tidigare okänt växtrike. En värld som en klang beskaffad, där ljud och tystnad balanserar varandra med en färgskala som växtsaft i denna värld i genomskärning.

Maria Hall is an artist whose works create a new world before our very eyes, as if it were an hitherto unknown plant kingdom. A world with the nature of a ringing, where sound and silence balance one another with a palette like sap, in this cross sectional world.

Maria Halls målningar och teckningar är varsamma mot betraktaren, pressar sig inte på, men tveklöst är de tvingande i det de gestaltar – en oundviklighet, flyktig och fasthållande som en andedräkt. Främmande men inte en främlings.

Maria Hall’s paintings and drawings are gentle on the observer, they do not impose themselves but are nonetheless imposing in what they portray – an inevitability, transient and compelling like a breath. Strange but not a stranger’s.

Denna första och omedelbara beröring väcker igenkänning av ett bortglömt rentav aldrig erfaret, men likafullt känt möte. Det finns hägn man inte uppenbart minns men ändå bär. Så konstigt det låter – att besökas av någonting nytt som på samma gång får en att känna sig hemma.

This first and immediate touch kindles the memory of a forgotten, not to say never experienced, yet known, meeting. There are enclosures we apparently cannot remember but still carry around. How strange – to be visited by something new that still makes you feel at home.

Ultramarin, zinkvitt, ljusockra, guldockra. Skalan får fäste. Vad gör den med mig? Med skuggor och ljusspel blottar och inviger den en sidogata, en sträcka vid sidan om den breda, stora, snabba. Detta stråk intar min värld med sina vrårs språk och uttryck och blir en referens­punkt för mina förnimmelser. En målning kan hälsa på mig där jag går, på stan eller i tankar, förskjuta perspektivet med sin Hallska nyans.

Ultramarine, zink white, pale ochre, yellow ochre. The palette is rooted. How does it affect me? With shadows and play of light it reveals and opens up a side street, an alternative path alongside the wide, the big, the fast. This passage invades my life with the language and expressions of its nooks and becomes a reference point for my sensations. A painting can greet me as I wander, in town or in my mind, changing the perspective with its Hallesque nuance.

Jag möter verken på nytt – i parker, i nattliga drömmar och när jag försöker uttrycka en känsla som är långt från orden.

I encounter the works anew – in parks, in nocturnal dreams and when I try to express a feeling that is far from words.

På håll ser Maria Halls målningar förledande lena ut, nästan krämiga och mjukt doftande, för att på nära håll visa tjocka lager, räfflade och grovt rivna ur en hård materia. Diken och veck, kompakt samman­gaddade, förvillar motiven till plogfåror i en ilsken jord.

At a distance Maria Hall’s paintings appear misleadingly smooth, almost creamy and lightly scented, but up close they reveal thick layers, grooved and roughly scratched in the soft material. Ditches and creases, compactly conspiring, distorting the motifs into ploughed furrows in a furious soil.

Innan
Här
Efteråt
Där

Before
Here
After
There

Målningarna är gäckande platser som spelar upp ur jord, upp ur grumlig hets och förkortnings­raseri som belamrar mer än uttrycker ens värld. Här finns någon som talar om pausens kraft utan att jämställa den med overksam stillhet och frånvaro – det handlar om närhet till det innerliga där svårgripbar förlust och lust får tala till punkt.

The paintings are ungraspable places that play from out of soil, up from turbid frenzy, raging abbreviation, that hamper more than they express one’s world. Here is something that speaks of the power of the pause without equating it with idle stillness and absence – on the contrary, it is about being near a sincerity where evasive loss and lust are given their say.

Sidogatan är en rytm, den binder samman tidens många rum.

The side street has a rhythm, it connects the many spaces of time.

Innan

Before

är väderleken, en elektrisk urladdning vars vita efterbörd och vattringar talar om vila utan ro. Man står på pass i sitt liv med förväntningar och önskemål och ser dem brännas till vitt. Att nå botten är att vara i det absolut vita, i ett stort lodrätt I där vaga skuggor, rännilar och knappt märkbara skälvningar föds likt namnlösa embryon just för att Intet aldrig är helt förött. Intet uthärdar inte tomhet.

is the weather, an electric discharge whose white afterbirth and watering hint at rest without peace. We stand so much in the midst of life with expectations and wishes and see them all burn into white. To reach the bottom is to be in the absolute white, in a vast vertical I where vague shadows, droplets and virtually unnoticeable tremors are born like nameless embryos simply because Nothingness is never entirely wasted. Nothingness cannot abide emptiness.

Visst går det en len strykning genom snällt vita sidenet, men tyget kan raskt resa ragg. Här söks inte friden i tonens försvinnande.

Yes, a soft caress passes over the gentle white satin, but the cloth can soon bristle. Here peace is not sought in the fading of the tone.

Här

Here

är väder­skiftningen född ur det vita skimret. Först som sprickor som bildar sina nyckfulla mönster, som sedan allt tydligare blir stammar och grenverk – ett växtrikets grundpålar som också är kartlinjer för att kunna orientera sig. Träd vill mäta rymd och förvandlas därför till envetna kartografer. De samarbetar i dungar, i vattens dubbleringar.

the weather change is born out of the white shimmer. First as cracks that form their erratic patterns, which soon grow more clearly into trunks and branches – the underpinning of the plant kingdom and also map lines to guide us. Trees want to measure space and are thus transformed into stubborn cartographers. They collaborate in groves, in the doubling of water.

Glesa skogar står på pass likt spekulerande spanare nyfikna på och medvetna om nedåts höjd och uppåts djup.

Thin forests stand guard like speculating scouts curious about and aware of the downward height and upward depth.

Efteråt

After

är vädervila. Här är det dags att gå i gömme. Växandets puls går in i ett Efteråt, ett vara som måste få bli med sig själv. Det är en efterklang som lägger ett upplöst färgtäcke över all rörelse. Träden och färdvägarna som jobbat hårt för att säkerställa en inre värld, dra upp riktningarna, mildras i ett jordigt regn som heter eftertanke. Himmel och mark prövar varandras kläder för att uppnå tillfälligt lugn.

is weather rest. Here it is time to go in hiding. The pulse of growing enters an After, a state of being that must remain with itself. It is a resonance that spreads a dissolved blanket of colour over all motion. The trees and tracks that have worked so hart to safeguard an inner world, draw up the routes, are softened in an earthy rain called contemplation. Heaven and earth try on each other’s clothes to attain a temporary peace.

Efteråt är platsen för samling, för det som låter efter alla läten. Det finns en katedralisk hisning i detta stora gömme, med plats för både eufori och sorg.

After is the place for gathering, for that which resounds after all sounds. There is a cathedralic dizziness in this vast hideaway, with room for both euphoria and sorrow.

Där

There

är vädervakten. Ur gömmet kommer något att bildas, byggas. Man kan kalla dem namn, de påminner om boplatser i form av hus, klippa, rygg. Det är en orubblig plats, en hemvist, för till Där kommer alla här, innan och efteråt liksom de rastlösa nätverken, transport­lederna, strukturerna.

is the weather guard. From out of the hideaway something will be formed, built. We could give them names, they resemble dwellings in the form of a house, a cliff, a ridge. This is an unyielding place, a homestead, for to There come all the heres, befores and afters, as do the restless networks, the roads, the structures.

Vattringarna; här vill någonting leva,

Waterings; here something wants to live,

det första bländande ljuset; här har något skett,

The first blinding light; here something has happened,

de växande träden; här vill något åter ske,

The growing trees; here again something wishes to be,

och så reflexionens efteråt; här måste något ta igen sig.

And then the reflection of after; here something must recover.

I Där samlas allt.

In There everything meets.