Hortensis

Eva Runefelt

Hortensis

Eva Runefelt

Trädgård

Garden

Stammars tal, stamtal, talstam… Vid anblicken av Maria Halls träd förgrenar sig associationerna som om hennes stammar trots att de är så avkvistade ändå bär levande grenverk – monologens och dialogens ivriga och förtroliga växtlighet. Det pågår intensiva samtal mellan hennes finlemmade figurer.

Treetalk, trunk calls, … on seeing Maria Hall’s trees, associations start to branch out, as though her tree trunks, despite being so denuded, nevertheless have living branches – the verdure of an earnest and intimate monologue and dialogue. An intense conversation is going on between her slender figures.

I Maria Halls skapande finns en struktur­drift och då menar jag inte viljan att symmetrisera upplevelse och värld utan att öppna och registrera själva växandets flöde. I det till synes stillsamma och avskalade finns en extas. Att med strängt stram noggrannhet leta efter och finna hisning, överraskning i det till det yttre monotona; att med upprepningen som metod transformera sinnet, också hos betraktaren. Hall griper den inledningsvis vaga, tunna rörelsen, strecket, och upprepar det in i förtätning och koncentration. Dessa stammar tar tid att bli till, för detta är en stor del av den process som driver fram den sparsmakade enkelhet som är hennes kännetecken.

In Maria Hall’s art there is a structural striving, and I am not referring to a desire to symmetrise experience and world, but to an opening and registering of the very flow of growing. The apparent serenity and simplicity holds an ecstasy. Of applying strictly austere meticulousness in searching for and finding giddiness, surprise, in the outwardly monotonous; of using repetition as a method to transform the mind, also of the beholder. Hall grips the initially vague, thin motion, the line, and repeats it into density and concentration. These trunks take time to evolve, for this is a vital part of the process behind the spare simplicity that is her emblem.

Se här, en tunn linje klyver osynligheten. Så börjar allt. Några linjer till, de bänder sig in i synlighetens värld. Tillblivelsen går att se, förloppet är frilagt. Hall överflödar aldrig sina ytor men komprimerar och laddar dem med dessa avlövade och samtalande stammar.

See here, a thin line cleaves invisibility. So begins everything. A few more lines, they wedge themselves into the visible world. Genesis made visible, the process revealed. Hall never floods her surfaces but compresses and charges them with these de-leafed and communicating tree trunks.

Färskt och fossilt, tänker jag. Dialoger mellan då och nu. En lite böjd stam vänder sig till en rak och högre rest släkting medan deras samtal avlyssnas av ett tredje träd. De är inbegripna i varandra som stämmor i en kör eller instrument i en kvartett, kvintett, orkester.

Fresh and fossil, I think. Dialogues between then and now. A small bowed trunk turns to a straighter and taller relative as a third tree listens to their exchange. They are involved in one another like voices in a choir or instruments in a quartet, quintet, orchestra.

I fonden deras skuggor. Är det verkligen deras skuggor? Dessa svaga ekon faller inte ut från stammarna som skuggor brukar eftersom de är helt fristående figurer. Peter Panskt skapar de en egen värld, en parallell­värld, synlig och likvärdig. Här korresponderar materia och ande, gest och tanke. Avstånden mellan dem krymper ju längre jag betraktar dessa scenerier, efter en stund börjar de tuktade skepnaderna röra sig, i alla fall deras röster som strax drar rötterna ur jorden.

In the background their shadows. Are those really their shadows? Those weak echoes do not extend from the trunks as shadows usually do since they are entirely detached figures. Like Peter Pans they create their own world, a parallel world, visible and commensurate. There is a correspondence between matter and spirit, gesture and thought. The distance between them dwindles the longer I regard these scenes, after a while the pruned figures begin to move, or at least their voices, that soon draw their roots from the earth.

Det avkvistade trädet som taktpinne. Den som orkestrerar det uppenbara, men också det som vid första anblicken inte är så lättfångat. Det som ligger gömt i tiden.

The twig-less tree as a conductor’s baton. He who orchestrates the obvious, but also that which is not so easy to capture at first glance. That which lies hidden in time.

Detta är typiskt för Maria Halls sätt att komponera; tidigare verk har titlar som Där, Här, Efteråt – Hall uppmärksammar det som fallit eller är på väg att falla i glömska, uthålligt kräver hon av tiden att den ska låta henne arkeologiskt ömt och bestämt öppna det som är på väg att försvinna. Stammarnas samtal kommer från när som helst i tid och rum, där det haft och fortfarande har betydelse.

This is typical of Maria Hall’s way of composing; earlier works have titles such as There, Here, After – Hall acknowledges what has fallen or is about to fall into oblivion, patiently she demands of time that it should let her with an archaeological tenderness and firmness open that which is about to disappear. The conversation of the tree trunks comes from wherever in time and space, where it has had and still has meaning.

Hortensis

Hortensis

Stam och pinne smalnar av och blir stjälk, men dialog och stämsång glesnar inte ut. Gestalterna förändras och fokus drar allt starkare åt det förgångna till. Sliten gatsten och flerhundra­åriga rum kan förnimmas i 1700-tals perenner, som med ytterst tunn pensel och cypriotisk umbra friläggs ur sitt sekel. Pärleternellens vissnade och hoprullade blad leker med perceptionen – se där ett minimalt djurhuvud, en fågelvinge.

Trunk and stick thin out and become stem, but dialogue and choral singing do not thin out. The figures change and the focus shifts more to the past. Worn cobblestones and many-hundred-year-old rooms can be sensed in perennials from the 1700s, uncovered with an utterly thin brush and Cyprus umber from their century. The Pearly Everlasting with its wilting and rolled-up petals plays with perception – see there, a minute animal scull, a bird’s wing.

Blågull och bolltistel, linnéansk växtlighet i egen nutida täppa har följt Maria Hall i flera år, allt för att kunna följa växandet från frö till förruttnelse. Akleja, stjärnflocka, läkemalva – de gamla örterna lyfts upp ur jorden och sin historia för att planteras i detta flyende nu. Också dessa åtföljs av en parallell värld; mjukt antydda och finstilta skuggor som inte lever i bakhasorna på de blomster som blicken först dras till. Växelspelet – samtalen – mellan ört och skugga är en lekens balansakt mellan här och där, mellan nu och efteråt, mellan det ögat ser och tror sig se.

Jacob’s Ladder and Blue Globe-Thistle, Linnaean plants in her own contemporary garden, have accompanied Maria Hall for many years, in her study of growing from seed to decay. Aquilegia, Astrantia, Marsh-Mallow – the old herbs are dug from the earth and their history to be planted in this fleeting moment. They, also, are accompanied by a parallel world; soft, intimated, delicate shadows that do not live in the footsteps of the flowers that first draw our gaze. The interplay – conversations – between herb and shadow is a playful balance between here and there, between now and after, between what the eye sees and thinks it sees.

Maria Hall följer sina plantor genom vissnandet och de som, av ålderdom ärgade stjälkarna, ser ut att ha plockats från bortglömda gamla skolböcker där de en gång lagts i press. Örten blir en tidsilhuett eller ett tunt balsamerat ögonblick.

Maria Hall follows her plants through the wilt, and those stalks with a patina of age that seem to have been picked from forgotten school books where they were once put in press. The herb becomes a silhouette of time or a thinly embalmed moment.

Tanken leker vilt när jag ser dem, visst är de figurer från förr; några trötta och sorgsna, andra envist rakryggade för att undkomma urlakning och död. Gemensamt är att de alla vägrar gömma sig i glömskan.

My thoughts begin to dance when I see them, they must be figures from the past; some tired and sad, others staunchly straight-backed to evade fading and dying. Common to them all is their refusal to hide in oblivion.

Karta

Map

Om stammen är nu och stjälken är förut, är kollaget en samman­smältning av de två epokerna. Först är stommen, sedan klädnaden och så kommer själva varandet, det mänskliga som dock inkluderar både flora och fauna.

If the tree trunk is now and the stalk is then, the collage is a melding of the two epochs. First comes the structure, then the raiment and last the being, the humanness that still includes both flora and fauna.

Det råder en annan hastighet i de svartvita mönstren och fokus är utspillt över hela bilden. Allt utspelas på samma höjd, djup och bredd. Skarpa konturer talar om kollision snarare än om fördröjsam samman­flätning. Men möten är det likafullt. Möten mellan platser och människor från när och fjärran, upplyfta ur tid och rum. Fotografier och bildfragment från skolatlas, uppslagsverk, böcker, tidskrifter och fotoalbum.

Another speed prevails in the black-and-white patterns and the focus is spread over the whole picture. Everything takes place at the same height, depth, width. Sharp contours tell of collision rather than of gradual interweaving. But all the same, the encounters are there. Encounters between places and people from far and near, lifted from time and space. Photos and fragments of illustrations from school maps, encyclopaedias, books, magazines and photo albums.

Det Maria Hall gör är att skapa ett nytt, eget album – de borttappade, glömda sceneriernas album, ögonblicken som drunknat i kanske mer högröstade ögonblick. Välbekanta som främmande landskap tar plats tätt intill stadsvyer, gatuliv.

What Maria Hall does is to create a new, personal album – an album of the lost, forgotten scenarios, the moments that drowned in perhaps more loud-voiced moments. Familiar and foreign landscapes align themselves with urban panoramas, streetlife.

Varje stunds stoft – sådant som förvarats i bok och hylla och tyst damm. Gammal skolkunskap, ängar lagda under sten och hus, ansikten som försvunnit för att ingen längre minns dem. Barn som nu vuxit upp.

The particles of every moment – that which has been stored in book and shelf and quiet dust. Old school facts, pastures overlaid by stone and houses, faces that disappeared and no one remembers them. Children who are now grown up.

Går jag riktigt nära ser jag hur de tittar rakt in i kameraögat och drar jag mig bakåt och betraktar de svartvita fragmenten ser jag ett mönster, en karta över mänskligt liv. Det finns också insprängt vita fält, vita schakt. De är några av de otaliga ännu inte upptäckta platserna och stunderna. Markers minnen, steg på farstu­trappor. Markerade är de, de har sina revir trots att de saknar skepnader.

If I come really close I see how they stare right into the lens and when I step back and observe the black-and-white fragments I see a pattern, a map of human life. There are also white fields, white shafts, interspersed. They are some of the countless still-to-be-discovered places and moments. Memories of the ground, steps on porches. Staked out, they have their territories although they lack shape.

Pendeln vaggar mellan nära och fjärran; motiven förändras beroende på hur nära jag vågar komma dem och denna dubbelhet är något som följer med i alla Maria Halls konstverk som en genomgående puls, en takt.

The pendulum rocks between near and far; the subjects change depending on how close I dare to approach and this duality is something that comes with all Maria Hall’s works as a continuous pulse, a beat.

Där och här kan dras isär, slitas itu, men de kan med kraft också gå samman och bli ett, bara de har någon som tålmodigt inväntar och penslar fram dem ur den vita glömskan.

There and here can be pulled apart, torn asunder, but they can also forcefully unite and become one, if only they have someone who will wait patiently and brush them out from the white oblivion.