852

Eva Runefelt

852

Eva Runefelt

Varför, åter och om, detta mönster?

Why this pattern, over and over again?

Är det en väg?

Is it a road?

Den vita korkskruvande dansen perforerar skikt i dervischens medvetande för att han ska nå en gudomlighet. Löparen skyndar sin kropp framåt i en monoton rytm för att komma in i andra andningen där levitation kan vänta. Kalligrafen lägger i sina tecken inte bara direkt betydelse utan också ordbildens karaktär; dess kropp och väsen.

The white spiralling dance perforates levels in the dervish’s awareness, enabling him to attain divinity. The runner propels his body forward in a monotonous rhythm to attain the second breath where levitation awaits. The calligrapher imbues the symbol not only with explicit meaning but also with the character of the word image; its body and nature.

En konstnär kan med en medvetet upprepad rörelse förflytta sig i tid som rum.

An artist can intentionally use repetitive motions to travel through time and space.

Vägen och metoden är koncentration. Under stundom kan den kräva annan vokabulär än den verbala eller skriftliga.

The way and the method are concentration. At times, this can call for another vocabulary that lies beyond words or writing.

När jag ser det finstilta nätet av punkter, som en bit håv, lagt över ett hav i en av Maria Halls verk eller rundlarna av små svarta prickar över vita ark, fotografier, texter om skepp, tänker jag att det är just detta hon gör när hon, åter och om igen, sätter sina 852 märken.

When I regard the fine mesh of dots, like a part of a net draped across an ocean, in one of Maria Hall’s works, or the loops of small black spots across blank sheets of paper, photographs, texts about ships, I believe this is exactly what she is doing when she, over and over again, makes her 852 marks.

Att medvetet fokusera på en sak för att komma åt vad som händer när man om och om igen gör samma rörelse, skapar ett särskilt mentalt tillstånd. Det som skapas är inte bara översättningen av en förnimmelse, hur nära ursprunget den än kan komma, det handlar om att bli ett med skaparakten.

To consciously focus on something in order to uncover what happens when you repeat the same movement again and again, creating a special mental state. What is created is not merely an interpretation of a perception, no matter how close it is to the original; it is about being part of the act of creating.

Vad är då siktet inställt på? I Maria Halls teckningar är det en tung närvaro av en ogripbar frånvaro som inte lämnar henne någon ro.

So, what is the purpose? In Maria Hall’s drawings there is an imposing presence of an evasive absence that leaves her no peace of mind.

Död förgrenar sig i de efterlevande, fyller oss med en brist det inte går att ta på men som har massiv vikt. Saknad och sorg är inte stilla­stående, utan snarare slagsmål mellan tider och det som skiljer dem åt är de händelser som inte går att göra ogjorda.

Death permeates the survivors, filling them with a loss that is intangible yet massively heavy. Longing and sorrow are not tranquil, but rather a battle between times, and what separates them is the events that cannot be undone.

Varför så envetet om och om igen dessa mönster?

Why this persistent repeating of these patterns?

Är det ett möte?

Is it a meeting?

Varje punkt i mönstret har samma värde, men rundeln, kvadraten eller den slingrande kartlinjen säger att det inte går att avbilda liv i meningen täcka dess betydelse. Även den mångfaldiga döden, som knappast går att föreställa sig, minner om egna förluster. De öppnas på nytt. Erinran – så fästs vi vid varandra.

Every dot in the pattern is of equal value, but the circle, square or winding map line tell us that one cannot depict life in the sense of encompassing its meaning. And manifold death, which can hardly be fathomed, recalls to us our own losses. They are brought back once more. Remembrance – that is what links us to each other.

Det går att motverka glömska genom att hålla kvar dessa vandrande stingande punkter – och man kan tvinga sig in i dem för att söka komma tillbaka, memorera.

We can offset oblivion by retaining these wandering, stinging dots – and we can force our way into them in our quest to return, to memorise.

Mönstret är ett sätt att forcera avstånd.

The pattern is a way of bridging distances.

Mönstret som upprepas blir en minnesakt.

The pattern repeated is an act of remembrance.